sofia lundberg

I EN ANNAN VÄRLD

Ljudet av en hög snarkning får mig att vakna till blixtsnabbt. Jag sätter mig klarvaket upp i den obekväma sängen, var är jag någonstans?
Runt omkring mig ligger massvis av män tätt hoptryckta och sover.
En stark lukt av svett och ny oljade träplankorna tränger in i min näsa. Jag känner hur det gungar under mig och med ens kommer jag ihåg vart jag är, på havet.

Flera hundra fartyg har sänts från USA till Frankrike. USA har med dem skickat över två miljoner soldater för att kunna besegra Tyskland. Fartyget jag åker med är fullastat med vapen, mat och tusentals unga män i krigsuniform. Det är trångt och det finns inte en ända yta på fartyget där man kan var ifred.

Vi är nu på väg in i kriget och vi har styrt kosan mot Europa, Tyskland. Jag har hört på håll att vi egentligen inte vill gå in i kriget, men att vi måste efter att Tyska u-båtar attackerat och skjutit ned våra neutrala skepp ute på Atlanten. De Amerikanska skeppen var endast ute för att frakta varor till olika länder och hade ingenting med kriget att göra. Att de sedan blir nerskjutna för ingen nytta tycker vår president, Wilson, är onödigt och bestämmer sig för att skicka över sin armé till fiende land.
I ett av de neutrala skeppen befann sig min bror. Han kom aldrig hem igen efter den resan och trots att han bara var sjutton år och oskyldig, lät tyskarna honom dö, drunkna ute till havs. Min bror var en otroligt bra människa och när jag fick veta den hemska nyheten var det som om någonting inom mig dog.

Den här resan gör jag för honom och jag vet att han skulle vara stolt över mig om han såg mig nu. Ingen av mina föräldrar vet vart jag är, det känns bäst så. De skulle bara bli oroliga om jag hörde av mig nu och det skulle göra allting svårare för mig.
Ett kraftigt Illamående kommer krypande i halsen och jag bestämmer mig för att försiktigt försöka smyga ut och ta en nypa frisk luft. När jag reser mig känner jag hur bandaget som jag lindat över mina bröst dunkar i takt med vågornas guppande.

Om någon på fartyget får veta sanningen, att jag är kvinna och på väg ut i kriget skulle det bli ett hejdundrande liv så jag har bestämt mig för att hålla den stora hemligheten inom mig. Ingen vet att jag bär på hemligheten som skulle döda mig.
Innan jag klev på det här fartyget förändrade jag min identitet helt, jag klippte håret och färgade mina ögonbryn kolsvarta. För att bli antagen att representera USA i kriget var jag tvungen att se ut som alla andra män. Det skulle inte vara acceptabelt att en kvinna, endast 19 år, skulle ge sig ut i kriget.
Idag ångrar jag inte beslutet jag har tagit för min brors skull och det ända jag vill är att krossa de individer som har tagit honom ifrån mig. Jag kommer inte att ge upp detta slag och jag vet att vi, USA, inte kommer att de upp förens Tyskland begär vapenstillestånd för alltid.

Utanför den instängda sovsalen är luften lätt och fri. Jag drar in stora djupa andetag i mina små lungor och känner hur jag får ny energi. Sedan får jag snabbt smyga in igen för att inte bli upptäckt. För att min hemlighet inte ska avslöjas gäller det att hålla sig som en i mängder och inte sticka ut allt för mycket.

Vi har åkt på öppet hav i flera veckor nu och det känns som att den här resan aldrig ska nå sin slutstation. Alla ombord är ivriga att komma fram och dagarna långa hörs prästers predikande om gud och att allt som Tyskland gjort är fel. USA ska nu hjälpa ententen att besegra Tyskland och få en jämställd och fredlig värld. Amerikas syfte med detta krig är att få en balanserad och kontrollerad omgivning i världen.

Tidigt nästa morgon vaknar jag av att en man skriker med hjälp av hela sin stämma.
-   Land i sikte!
Alla ombord på fartyget organiserar sig snabbt och inom loppet av en halv minut har alla intagit sina rätta positioner.

Det är nu eller aldrig, tänker jag för mig själv. Vi marscherar med vår oerhörda trupp mot vårat mål, att döda och krossa alla tyska soldater. Det är svårt att se någonting eftersom en otrolig dimma ligger som ett tjockt lager över hela landskapet. Vi befinner oss i en mycket tät skog och eftersom dimman ligger tät kommer vi inte att kunna skåda vår fiende förens det är för sent. Vi smyger oss fram och hoppas på att höra fiendens röst, som kan ge oss klartecken att börja avlossa våra vapen. Alla soldater är beredda att när som helst få börja skjuta och alla bär på samma tanke, Tyskland kommer inte att komma ostraffade ut detta slag. Det slag som kommer att äga rum i det neutrala Belgien.

Plötsligt hör jag ett skott avfyras och på mindre än en sekund blir det knäpptyst. En Amerikansk soldat har blivit träffad av ett kulspruteskott, fienden har oss i sikte.
Jag upplever en extremt obehaglig känsla nu när jag står här. Det känns overkligt och hemskt att jag måste gå igenom det här, trots att jag gör det frivilligt. För ett antal veckor sedan var detta allt jag kunde tänka på och då ville jag absolut inget hellre än att stå här och döda människor.

Runt omkring hörs höga ljud av kulsprutor som avfyras och även starkare ljud hörs, men jag vet inte varifrån de kommer. Jag står mitt i kriget och jag känner hur paniken finns överallt hos alla inblandade. Skrik hörs och trots den tjocka dimman, som gör det svårt att se, kan jag tänka mig hur det ser ut. En man drar snabbt undan mig med hjälp av ett hårt grepp runt min arm, han räddade precis mitt liv. Mannen som stått bakom mig tar sig för hjärtat och faller sedan ihop till en hög på marken, det kunde lika gärna ha varit jag. Jag känner hur vreden inom mig tar över min kropp och hur mina händer tar ett starkt grepp runt den tunga kulsprutan.

Varje steg jag tar är en kamp om att komma framåt. Mina kängor tränger ner i jorden och jag får kämpa med varje kliv. Dimman gör det svårt att urskilja fienden och plötsligt känner jag en otrolig smärta i min vänstra vad. Det drar i hela benet och utan att tänka efter avfyrar jag flera skott bakåt och hör hur en man faller till marken. I mitt huvud befinner sig bara ett ord, döda. Stapplandes tar jag mig fram till mannen som ligger och ålar sig på marken och samtidigt tar sig över bröstet. Jag riktar min kulspruta mot mannens panna och är redo att döda honom, för min brors skull tänker jag.
Den tyska mannen öppnar nu sina ögon och jag får en vidrig känsla i kroppen, illamående och huvudvärk på samma gång. Jag känner så väl igen det där ansiktet, ögonen och kindbenen, men det kan inte vara sant. Jag måste inbilla mig, se i syne eller något liknande. Mannen ser exakt ut som min bror och jag får rysningar i hela kroppen och utan att tänka mig för böjer jag mig ner och kramar om mannen. Jag känner hur mannens kropp har hunnit blivit kall och hur han andas långsammare för varje andetag.
Nu känns det som om jag har dödat min egen bror. Mannen är inte min bror och han kommer aldrig att bli det, men kanske är någon annans bror. Det kanske finns någon som kommer att må lika dåligt som jag när de får veta beskedet att den man som jag nu dödat, är död.